För ett år sedan hade jag såna otroliga värkar. Hade haft dom i 3 dygn, men inte blivit inlagd.
Måns gick och la sig vid åtta tiden på kvällen men fick inte sova längre än till nio tiden, då jag inte längre stod ut med mina värkar. Jag var totalt slut.
3 dygn, regelbundna värkar med 4-6 min emellan. Hopplöst.
Allt känndes så världelöst.
Vi packade ihop, åkte in, och hoppades på att vi skulle få stanna kvar och jag skulle få hjälp.

När vi väl kom in, så lyssnade dom på bebisen i ca 15 min. Sen kom hon in, berättade att jag skulle få bli igångsatt då jag gått så länge och var helt slut, behövde ju sista krafterna till resten av förlossningen.

Gick ut, rökte, ringde henne som skulle ta hundarna. Ringde mamma och GRÄT!!!!
Jag blev så himla nervös, det var på riktigt nu. Hon frågade ifall hon skulle komma, och så blev de. :)
Så vid min sida, hela natten, hade jag mamma och världens bästa Måns.

klockan 22 blev vi inskrivna. Inte visst jag då, att 8½ timma skulle gå så fort som de gjorde.

Så, för snart 1 år sedan. Då startade min förlossning, våran lilla tjej skulle äntligen få komma till oss.

Jag älskar dig min lilla skruttunge! <3

Inte visste jag att livet som mamma skulle vara såhär! Men det är underbart. Det är det bästa som finns.